Lurad och utnyttjad. Utfryst ur gemenskapen. Ett tungt täcke av regler och plikter, och kanske något som mer eller mindre liknar hjärntvätt. En Gud som känns alltmer avlägsen och inte verkar bry sig om alla böner – ja, det finns många anledningar till besvikelse och ibland bitterhet bland människor som råkat illa ut i något kristet sammanhang. Här får vi möta några av dem och ta del av deras berättelser. Namnen är fingerade och situationerna delvis påhittade och sammanblandade, men det mesta är hämtat ur verkliga livet.
Tycker du det blir för mycket att läsa kan du hoppa fram en bit, förbi de här livsödena, och ändå få tag i det viktigaste.
Jonas
Jonas växte upp i en familj där gudstron fanns med på ett hörn utan att egentligen påverka livet så mycket. Han deltog i söndagsskola och scoutverksamhet i kyrkans regi, men det var mest för kompisarnas skull. Hemma pratade man inte mycket om tro, och när han kommit en bit upp i tonåren var allt det där borta. Även den lilla tro han haft gled bort. Det blev för mesigt för en ung kille, och det gick inte längre att få ihop tron på en osynlig gud med hur livet såg ut i verkligheten.
Inställningen till kristna var i alla fall ganska positiv, så när Jonas många år senare blev erbjuden delägarskap i ett företag där några i ledningen var frikyrkliga, var det mest för att framtiden såg oviss ut som han tvekade lite innan han tackade ja.
Idag är den inställningen en helt annan. Det finns knappast något som kan få igång Jonas så som när kyrkan och kristen tro kommer på tal. Bitterheten lyser ur ögonen varje gång han blir påmind om det som hände efter ett par år i företaget. Hur de fina kristna kompanjonerna, som söndag efter söndag stod och ropade halleluja i kyrkan, först lurade honom på hans del av vinsten och sedan såg till att han fick lämna företaget med svansen mellan benen, utan att han gjort något fel. Inte mer än att han påpekat en del underligheter i deras bokföring.
Jonas är nu en bit över femtio och mitt uppe i en intensiv företagskarriär. Det som hände ligger långt bakom och märks inte till vardags, men skadan finns där alltså. Flera andra i släkten är troende och engagerade i kyrkan på olika sätt, något som länge var en nagel i ögat för honom. Numera har han accepterat deras ställningstagande, men det finns inget i världen som skulle kunna få honom att själv börja fundera över tron igen. Den dörren är stängd.
Emma
När Emma var femton år hade hon hunnit med att vara hjälpledare i sin grupp i KU (Kyrkans Ungdom) ganska länge. Hon hade varit med på skidläger och rest till Taizé, och hon verkade vara omtyckt av de andra ungdomarna. Mogen för sin ålder, med många funderingar om tron och Bibeln som visade att hon låg steget före sina jämnåriga.
Även komministern i församlingen gillade Emma. De två hamnade ofta i djupa diskussioner efter samlingarnas slut, och prästen tyckte mycket om att få ta del av denna unga tjejs tankar om Gud och det kristna livet. Med tiden, allteftersom Emmas förtroende för den trygga prästen ökade, gled samtalen mer och mer över på de relationsfrågor som Emma likt de flesta andra ungdomar bar på. Och i och med att deras samtal blev alltmer personliga och intima, försvann till slut den spärr som varje frisk, medelålders man naturligt har i kontakten med en ung tjej. Det blev väldigt, väldigt fel…
Idag är Emma en vuxen kvinna. Hon är gift och har flera barn, och livet verkar utåt sett helt normalt och lyckligt. Men hon bär på en stor smärta som aldrig riktigt vill försvinna. När hon efter många år väl orkade erkänna för sig själv att det var ett övergrepp hon blivit utsatt för, fick hon professionell hjälp och det blev ganska mycket bättre. Men hon jobbar fortfarande med sig själv i stort sett varje dag, och hon söker på olika håll efter en djupare mening med sitt liv. Någon gud tror hon inte längre på.
Victor
Gud är en god Gud, en som ”älskar alla barnen, alla barnen på vår jord”. Sångerna i söndagsskolan, barnböckerna med enkla bibelberättelser och en alltid leende Jesus – budskapet gick in och tron var enkel och självklar. Innan Victor kunde tala rent bad han till Gud med stor inlevelse, och himlen tycktes svara oftare än när de vuxna högtidligt knäppte sina händer till bön.
Men Victor hade som de flesta barn yvig fantasi och många spännande tankar, och det kom från vuxenvärlden allt oftare förmaningar och välmenande råd om vad som var den ”rätta” tron. Även i den kristna friskolan blev det allt trängre för tankarna. Det var Bibelns ord som gällde, och något egentligt samtal om livsfrågor fick inte plats.
På högstadiet började revolten, med avvikande stil och markerade åsikter, där det fanns möjlighet att uttrycka sådana. Egentligen var det ett prövande. Victor ville inte ta avstånd från någonting, men han ville ha reaktion och samtal. Han ville bli mött och få sina frågor tagna på allvar. Istället blev han alltmer utfryst av klasskamraterna, och lärarna kallade vid flera tillfällen in rektorn för att tala Victor till rätta. Det var inte den reaktionen han ville ha. Han ville ha någon signal från Gud att han fortfarande fanns och brydde sig om Victor. Men när de människor han dittills hade sett upp till och tytt sig till mötte honom med oförstående, och när kompisarna i den mest känsliga tiden i livet svek, då blev det allt svårare att alls tro. Om Gud fanns, varför hjälpte han inte då?
Idag är Victor tillbaka i en trygg gudsrelation. Minnena från barndomens leende Jesus hann ikapp honom till slut, och han hittade hem igen. Men det var en lång och tuff väg dit. När han slutade skolan och äntligen kom ifrån den pressande religiösa miljön, avsade han sig tron helt och kastade sig ut i allt det som hade varit förbjudet att göra. Det var till att börja med roligt, men samtidigt mådde han psykiskt dåligt och gjorde mycket som han ångrar idag. Vissa sår får han leva med resten av sitt liv. Men han ser ändå den här tiden som helt nödvändig för att komma vidare. Han behövde göra sig fri och hitta sig själv innan han kunde hitta tillbaka till den Gud som han nog egentligen hela tiden hade trott på, innerst inne.
Josefin
Josefin fick precis som Victor lära sig tidigt att det finns en god Gud som älskar alla barn och som hör bön. Den Jesus som log mot henne från sidorna i barnböckerna var en trygg och tillåtande vän, och hon kände att Gud var både detta och något mycket mer – en ersättare för den biologiska pappa som aldrig ville träffa henne.
Skolåren var på det hela taget en harmonisk tid. Josefin hade alltid kompisar omkring sig, och hon var engagerad på många olika håll. Det var alltid full fart där hon drog fram. Hon var med i kyrkans lovsångsteam, gick gärna runt på stan och delade ut flygblad och pratade med både satanister och utslagna om Jesus, och mådde någon dåligt kunde man vara säker på att hon var där för att hjälpa. Alla som träffade henne tyckte att hon såg glad och harmonisk ut.
Desto svårare blev det att förstå den förändring som inträffade en bit upp i tonåren. Vad Josefin själv säger är att det var som om pressen att prestera plötsligt växte till ett stort, hotfullt berg framför henne. Tidigare hade skolarbetet mest varit kul, men nu blev det en plåga. Och till det kom morfars sjukdom. Den kunde inte ha drabbat mer olägligt, precis som allt börjat mörkna och funderingarna på livet och vem Gud egentligen är – om han alls är – hade börjat ta fart. När morfar sedan dog, trots alla böner, då dog snart Gud också och världen rasade samman.
Idag är Josefin en globetrotter på snart 30. Hon är intresserad av andlighet och tror på ”något”, men att det skulle finnas en personlig Gud, en leende Jesus som bryr sig om hennes liv och vill höra på hennes böner, det kan hon inte längre tro på. Hon mår inte särskilt bra, och hon säger att det finns stunder då hon längtar tillbaka till den trygga och självklara tro hon upplevde som barn. Men det går bara inte.
Vad ska vi tro om allt detta?
Jag vet förstås inte om du känner igen dig i något av dessa livsöden. Själv har jag både blivit mobbad, blåst på pengar och mer eller mindre utstött i flera omgångar. Och jag har undrat över uteblivna bönesvar när sjukdom och död drabbat. Och allt detta i sammanhang där man haft ett högt tonläge om tro på Jesus och kärlek mellan kristna. Jag har med andra ord inte saknat anledningar att antingen sluta tro eller i bitterhet vända mig bort från Gud.
Varför tappar då en del sin tro när tuffa saker händer, medan andra inte gör det? Jag vet inte. Det kunde vara frestande att säga att om tron försvann i prövningens stund så fanns den nog inte där från början. Men jag vågar inte dra några säkra slutsatser. Bara Gud själv vet vad som händer djupast inom en människa. Det enda jag kan göra är att be dig, som kanske har blivit drabbad och känner att detta berör ditt liv, att följa med mig i några fler funderingar. Kanske kan vi hitta någon ledtråd, eller en liten öppning i muren där ljuset fortfarande sipprar in. Låt oss se…
Människor – inte Gud
Det första jag tänker på är att vi måste försöka hålla isär vad Gud är ansvarig för och vad det är människor gör mot oss. Det finns en psykologisk svårighet i det, för på sätt och vis kan vi bara se Gud genom andra människor – speciellt när vi växer upp. Vår gudsbild formas först genom umgänget med våra föräldrar och sedan genom andra vuxna. Men när vi blir medvetna om vilken frihet Gud måste ge oss, att själva välja att göra gott eller ont mot varandra, då borde det vara möjligt för låsningarna att släppa. Om vi kan förstå att Gud inte vill det onda hans barn gör mot varandra men att han inte kan tvinga någon av oss, då kanske han istället för att vara den vi är bittra på kan få bli vännen vi vänder oss till när människor sviker.
Vad har Gud egentligen lovat?
Jag undrar hur många det är som tappat tron på Gud då livet rasat över dem i all sin brutalitet. Helt säkert är att det är alldeles för många! När lidande drabbar och inga böner tycks hjälpa. Den älskade morföräldern dör, eller pappa, eller bästa kompisen. Och alla i församlingen, i ungdomsgruppen eller hemma vid köksbordet var så tvärsäkra på att Gud skulle höra bönerna. Ja, kanske till och med att helandet redan var klart – bara att ”ta emot i tro”. Ändå hände ingenting.
Det är inte konstigt om sådana besvikelser tar död på tron. Och det behöver inte vara fullt så dramatiskt heller. Det kan räcka med att livet i något avseende inte blev som man hade tänkt sig.
Bibeln är väldigt tydlig med att Gud är trofast och pålitlig. Gud håller alltid vad han lovat! Detta är en av de mest fundamentala egenskaperna hos den Gud som kristna tror på, och utan den pålitligheten vore tron rätt värdelös. Att tro handlar innerst om att känna tillit, men hur kan man lita på någon som inte visar sig vara pålitlig? Därför är det förstås helt avgörande att vi får rätt kunskap om vad Gud egentligen har lovat.
Och vad är det då Gud har lovat? Vad är det för budskap Jesus förmedlar när han predikar om Guds rike? Jo, han säger att riket inte är av denna världen – fientligt ockuperad som den är och på väg mot sin undergång. Att det istället finns inom oss när vi kommer till tro, och det går inte att se det. Han lovar en inre källa av ”friskt vatten”, möjlighet till att känna frid och glädje i alla situationer, och han lovar att själv alltid vara med oss som tröstare och hjälpare. Och så förstås det största löftet, det som allting i slutänden syftar till: En ny värld och ett evigt liv tillsammans, utan allt det som plågar oss här och nu.
Detta är ungefär allt! Detta är vad kristna i alla tider trott på och hängett sig åt. Och det har räckt för att i många avseenden förändra världen – samtidigt som siktet varit inställt på evigheten.
Men står det inte ganska mycket annat i Bibeln också? Om botade sjukdomar, seger över svåra omständigheter och materiellt överflöd? Jo, det gör det. Men det har missförståtts och vävts ihop med ockulta läror (som går att spåra åtminstone tillbaka till 1800-talets USA), och resultatet har blivit en ”framgångsteologi” som faktiskt inte har särskilt mycket med kristen tro att göra. Att den ändå tycks fungera i vissa fall gör den inte till en sann lära som man alltid kan lita på. Snarare tvärt om. När det du tror dig ha fått löfte om inte händer, då är det lätt att det går som för Josefin i berättelsen ovan, besvikelsen tar död på den tro som fanns.
Om det är detta du har råkat ut för, då skulle jag vilja råda dig att gå ett varv till. Ge tron på Gud en ny chans! Men gör det utifrån de löften han verkligen har gett och som han står för.
Att ha rätt världsbild
Att världen är full av ondska och svåra utmaningar ser vi varje dag. Livet gör ont! Och löftet vi har är alltså enbart att Gud ska vara med oss – inte skydda oss från allt och inte ge oss seger i varje svårighet. Det måste ju betyda att han tillåter det onda, mer eller mindre direkt. Men varför?
Jag berör den frågan på andra ställen, och det är också en fråga som brukar dyka upp ofta både hos kristna och icke kristna. Många upplever här ett oöverstigligt hinder mot att komma in i en tro på Gud, andra tappar den tro de en gång haft när det onda drabbar också dem.
Det är här det gäller att ha rätt världsbild, det vill säga en idé om världen som stämmer överens med verkligheten. Det hänger ihop med att veta vad Gud har lovat och ger en förståelse för varför han inte i alla lägen agerar så som vi förväntar oss av en Gud som är alltigenom god – en annan av den kristna trons absoluta fundament.
Jag har redan varit inne på detta med den fria viljan och att Gud inte kan göra våld på den eftersom han i princip då skulle krossa själva vår mänskliga kärna. Men det finns en sak till vi behöver förstå, och det är att Gud har satt oss människor till att råda över jorden. Det framgår redan i Bibelns första kapitel, i skapelseberättelsen, när han säger:
”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!” (1 Moseboken 1:28)
Det är alltså vi som bestämmer! Tanken var givetvis aldrig att vi skulle förstöra jorden som vi gör, och absolut inte att göra varandra illa, utan vi skulle sköta allt i kärlek med Gud som bästa vän och rådgivare. Men vi gick en annan väg, släppte in det onda och lämnade därmed i vår tur över makten till någon som aldrig skulle ha fått den. Konsekvenserna är enligt Bibeln allt det som är motsatsen till Guds avsikter, både det onda vi gör varandra och sådant som ”bara drabbar oss”, alltifrån olyckor av olika slag till genetiska skador och sjukdomar.
Kan vi nu förstå vad Gud har för handlingsfrihet i det här läget? Kan jag förstå det? Nej, inte helt. Jag ser i Bibelns fortsatta historieskildring att Gud griper in i både stort och smått, och några avsnitt antyder att han trots allt ibland styr vissa personers beslut och handlingar, helt emot principen om den fria viljan. Det är något här som jag inte kan få ihop riktigt, men den stora bilden är ändå att Gud, på grund av de beslut han fattade om människans roll alldeles i början av historien, nu är begränsad i vad han kan göra. För att hans vilja ska få genomslag på jorden, behöver han hitta människor att samarbeta med!
Gör Guds begränsningar att vi kan lita på honom?
Detta kan låta som en märklig frågeställning. Hur skulle Gud kunna bli mer pålitligt genom att visa sig vara begränsad? Den förklaring jag tänker mig är lika enkel som den är uppmuntrande:
Det Gud har lovat måste han hålla, eftersom han är allt igenom rättfärdig och sann. Gud kan inte ljuga! Begränsningen är den han själv har satt för sig, genom att lämna makten över världen till människorna han skapade och binda sig till att samarbeta med oss. För oss kan denna begränsning först se enbart negativ ut. Den gör ju att Gud inte kan gripa in hur som helst och stoppa allt lidande på jorden. Så som vi skulle önska när vi nu tycks ha tappat kontrollen själva. Men detta betyder också att vi kan lita på Guds löften om en slutgiltig lösning! Om räddningen genom tro på Jesus, om domen som kommer över det onda – den rättvisa dom som ska tillfredsställa allas hunger efter upprättelse – och det eviga livet i den nyskapade världen, utan närvaro av något ont. Allt detta är löften vi kan lita på just därför att Gud visar sig inte kunna bryta mot något enda av de ord han uttalat.
Kanske har jag inte fått allting rätt i den här tankegången. Jag kan inte säga att det är en absolut sanning som stämmer med all kristen teologi. Men förklaringen tillfredsställer min egen önskan att förstå, och kanske kan den hjälpa dig också.
För övrigt kan nog förnuftet protestera en del innan den djupa innebörden av orden riktigt sjunkit in. Vi tänker kanske att Gud måste kunna bryta mot vissa ord han har sagt, om det leder till något gott. Låta ändamålen helga medlen, som vi brukar säga. Men förmodligen är det där vi människor kör i diket. För är det inte just så vi gör hela tiden, låter ändamålet helga medlen? Och det blir bara fel, fel och ännu mer fel. Hela vår historia vittnar om det. Det är uppenbart att vi inte kan se konsekvenserna av våra handlingar, inte tillräckligt långt fram i tiden, och då kan vi inte heller avgöra vad som är bäst. Vi får helt enkelt lita på att Gud kan. Och att han agerar, eller inte agerar, för det han ser som det långsiktigt bästa.
Frågan är om vi vågar lita på Gud – igen eller för första gången – om vi drabbats av svåra besvikelser. Kan vi se att det inte var Gud som orsakade besvikelserna, utan att de berodde på våra felaktiga bilder? Vår uppfattning om verkligheten, och kanske också om oss själva? Jag tror att det är där vi måste börja. Vi behöver få rätsida på våra föreställningar om livet!
