Vetenskap mot religiös tro. ”Darwin vs Gud”. Det är ungefär så vi får lära oss att det är, en konflikt mellan vetande och (mer eller mindre dum) tro. Men är detta verkligen sant? Låt oss se hur det hänger ihop…
En framgångssaga
Frågorna om hur världen fungerar och hur den kommit till har nog alltid fascinerat den tänkande människan. Fram till för ett par hundra år sedan byggde svaren i hög grad på religiösa urkunder och filosofiska resonemang, men sedan dess har naturvetenskapen tagit över som vår främsta källa till kunskap. Och det har verkligen gett resultat. Utvecklingen inom många områden har varit närmast explosionsartad.
Nyckeln till hela denna kunskapsexplosion stavas: Den vetenskapliga metoden, ett sätt att tänka och arbeta som utgår ifrån att naturen är ordnad efter strikta lagar och kan utforskas på sina egna villkor. Det går att tänka ut en hypotes och pröva den experimentellt, och under förutsättning att omständigheterna för experimentet inte ändras, blir resultatet alltid det samma. Detta i motsats till om det man ville undersöka hade styrts på ett övernaturligt och ur vår synvinkel kanske nyckfullt sätt.
Vetenskapens yttersta gräns
Finns det då någon gräns för vad och hur mycket vi kan få reda på om tillvaron med denna metod? Ja, det gör det! Men det är inte alltid den gränsen blir tydlig i diskussionen, speciellt inte i den tillrättalagda populärvetenskapen. Vad det beror på? Förmodligen dels på att det kan vara svårt att greppa helheten för den som inte själv har expertkunskap. Men det finns nog också en mer grundläggande orsak som har att göra med att frågan på vissa områden borrar sig djupt in i kärnan av själva livet och tvingar oss att ändra vår världsbild. Det kan bli väldigt känsligt! Inte minst lär biologin ha skakat om tillvaron för många när den tycks visa på att livet utvecklats, evolverat, utan något högre syfte.
Klart är att vi människor har svårt för att vara helt objektiva. Vi är i hög grad känslovarelser, vilket innebär att all den information vi tar in från våra sinnen bearbetas och filtreras via känslorna innan vi lagrar och använder den. Detta är många gånger ett problem för det vetenskapliga arbetet, men det har utarbetats kontrollmekanismer för att komma till rätta med det. Framför allt skärskådar och ifrågasätter forskare hela tiden varandras arbete. Både tankefel och eventuellt medvetet fusk brukar då till slut komma fram i ljuset. Men den där gränslinjen fortsätter ändå att vara aningen luddig för somliga, trots hög utbildning och kontrollfunktioner. Vi ska strax se vilka uttryck det kan ta sig.
Men var finns då denna gräns? Och hur tydligt definierad är den? Det handlar om något egentligen så enkelt som att den vetenskapliga metoden enbart arbetar med det vi kan se och mäta – det som är materia och energi. Ingenting annat. Man säger att naturvetenskapen därmed vilar på en ”metodologisk naturalism”, vilket alltså betyder att den metod man använder enbart rör sig inom det rent materiella. Det finns därmed inget ställningstagande om huruvida det existerar en andlig dimension eller inte. Vetenskapen är inte ”ateistisk” i sig själv. Men eftersom det andliga inte går att pröva metodiskt lämnar man helt enkelt allt sådant därhän och fokuserar enbart på det fysiska. Och det har alltså visat sig bära långt.
Men att vetenskapen enbart ägnar sig åt det vi kan se och mäta räcker inte för att förstå hur definitiv gränsen för vetandet är. Vi måste också inse att naturvetenskapen är helt blind för en eventuell andlig verklighet. Även om vi skulle vilja undersöka det andliga med vetenskapliga metoder är det alltså inte möjligt. Det enda vi kan konstatera är att det finns luckor i vår kunskap – och de mer klarsynta kan inse att det alltid kommer att vara så, hur långt vi än lyckas flytta fram våra positioner. Och inget talar då emot att det skulle kunna finnas en Skapare där, dold i dessa luckor. Det går aldrig att bevisa motsatsen eller ens räkna på sannolikheten. När all kunskap i universum hamnat inom räckhåll för oss, om nu det scenariot vore möjligt, återstår ändå frågan om själva naturkonstanterna och de märkliga krafter och fenomen som verkar på elementarpartikelnivå bestämdes av Gud redan före big bang. Vi kan aldrig se det med något vetenskapligt hjälpmedel. Vi kan bara tro eller inte tro på det.
Naturalism – neutral metod och ateistisk livsåskådning
Den metodiska naturalismen är alltså nödvändig för vetenskapen. Den är också helt neutral och ”ofarlig” för gudstron, vilket visar sig i att många naturvetare runt om i världen tror på en skapande Gud. Även biologer som sysslar med evolutionsfrågor kan utan problem se Skaparens hand bakom denna evolution.
Men det finns också en ”metafysisk naturalism”, där man helt förnekar att det skulle kunna existera något andligt. Detta är en ovanligare ståndpunkt, och den har alltså inget med vetenskap att göra, men de som hyser den är ofta desto mer högljudda. Och som jag nämnde ovan räcker det inte alltid att vara väldigt smart och ha många akademiska meriter för att se problemet.
Så menar sig till exempel fysikern Stephen Hawking, en av de riktigt stora inom sitt specialområde, kunna dra den slutsatsen ur sin forskning om svarta hål att det troligtvis inte finns någon himmel och inget liv efter detta. Ja, han går så långt att han säger rent ut: ”There is no god. No one created the universe.” (Youtube – Förmodligen ett icke auktoriserat klipp, men det är taget från en video som tidigare låg på Discovery Channel.)
Givetvis är han tillåten att hysa och ge uttryck för den åsikten i ett fritt samhälle, precis som vem som helst av oss. Men när han gör det i egenskap av känd och firad forskare, menar jag det vara näst intill tjänstefel att inte samtidigt trycka extra hårt på att det är just en personlig åsikt och inte en vetenskaplig sanning han presenterar. En åsikt som han dessutom aldrig kan göra mer sannolik än något annat. Det blir problematiskt just för att många ser honom som en auktoritet inom området och kanske inte riktigt uppfattar de små garderingar som ändå finns i det han säger: ”I believe… I have come to the conclusion…” Här kan man nästan säga att vetenskapen har kidnappats av en ateistisk agenda, och det är något som ingen är betjänt av.
(Obs, det ovanstående skrevs medan Hawking ännu levde. Hans syntetiska röst tystnade slutgiltigt i mars 2018.)
Då är det bra att det också finns yrkesmän som har koll på var gränserna går och som är korrekta nog att tala klarspråk om det. Som biologen Lars Johan Erkell, docent och lektor vid Göteborgs universitet. Han är redaktör och medförfattare till boken ”Djuren och människan” (Studentlitteratur 2009), i vilken han tydligt går igenom vad vetenskap är och inte är. Han skriver också på bloggen ”Biolog(g)”, där han i en kommentarstråd för några år sedan uttryckte sig så här – ett citat jag fastnat för eftersom det är kärnfullt och väldigt tydligt:
”… Det vetenskapliga sättet att arbeta kan i och för sig göra att vetenskapen missar en väsentlig del av verkligheten, men det är smällar man får ta. Modern naturvetenskap definieras av sin metod, och den fokuserar på pålitlig kunskap – inte på Sanningen, den tror vi oss aldrig komma fram till. Det kan finnas andliga aspekter av tillvaron som vetenskapen är blind för.” (Återgivet från denna kommentarstråd, med Erkells tillstånd.)
Kan liv uppstå spontant? Och kan ett universum?
Vi kan alltså med hjälp av vetenskaplig metodik utforska hur universum och livet fungerar. Och vi kan uppenbarligen komma långt även när det gäller att förstå hur allting utvecklats över tid, även om inte alla är överens om att det skett en successiv utveckling, en evolution, i så stor skala som teorin förutsätter.
Men oavsett detta gnissel finns det frågor som är verkligt skarpa och som borde vara mer problematiska för alla, och det handlar om själva ursprunget och den innersta drivkraften i allt. Eftersom vi inte med vetenskapens hjälp kan se om det finns en andlig realitet, kan vi inte heller veta om universum verkligen har genererat sig självt helt spontant, som Stephen Hawking tror, eller om det var en Skapare som satte bollen i rullning.
Likaså kan vi inte veta om livet bara ”uppstått”, utan hjälp av denna Skapare. Oavsett om det skedde genom en direkt skapelseakt, som många fortfarande tycker sig förstå av Bibelns första kapitel, eller genom att universum från början programmerades att med tiden frambringa liv. Vi vet inte ens vad liv innerst inne är – det finns ingen vetenskaplig definition! Det enda vi kan göra är att lista ett antal egenskaper som skiljer levande celler från döda, som att de levande har energiomsättning och förmåga till reproduktion. Så, även om vi skulle lyckas spåra livets uppkomst till en första molekyl med förmåga att kopiera sig själv (”RNA-hypotesen”), vet vi ändå inte om det verkligen var där livet startade.
Ännu värre blir det om vi även ska ta in medvetandet i ekvationen. Ingen kan ge en tillfredsställande förklaring till vad medvetande är och hur vi kommit att bli självmedvetna varelser. En kunskapslucka, förvisso, och kanske kommer det i framtiden att finnas bättre kunskap även om detta. Men ända fram till full visshet kan vi aldrig nå.
Trots dessa grundläggande problem menar sig många veta att liv endast är kemi och elektriska signaler. Något som kan, eller till och med måste, uppstå spontant när de rätta förhållandena råder. Just den övertygelsen är för övrigt drivkraften bakom sökandet efter liv i universum. Ett sökande som tas på stort allvar och som det läggs ner stora resurser på. Ändå kan vi alltså inte veta om inte livet är något helt annat, något som tillförts materien ”utifrån”. Vi vet inte, och vi kommer aldrig att få reda på det enbart med hjälp av naturvetenskapen, med dess blinda fläck för en eventuell andlig verklighet!
Allt är tro – men vilken är ”bäst”?
Så visar det sig då att när det gäller vårt ursprung, och därmed också det eventuella syftet med hela tillvaron, handlar allt enbart om tro. Antingen tron på att universum och livet har uppstått spontant och utan att någon planerat det, eller tron på att det finns en Skapare som genom någon slags process fått vår materiella värld att existera. En livsåskådning som enbart bygger på vetenskapliga fakta existerar inte och kommer aldrig att existera!
Men om nu alla därmed i någon mån är ”troende”, även den övertygade ateisten, går inte frontlinjen mellan vetenskap och tro. Det handlar då istället om vilken tro som kommer närmast sanningen och som ger oss bäst verktyg för att förstå vår komplexa tillvaro och få våra innersta behov tillgodosedda. Och ska vi hitta svar på de frågorna behöver vi förflytta oss till filosofins område och söka efter argument snarare än efter vetenskapliga bevis.
Vad är då vettigast att sätta sin tro till? Slumpen eller en Skapare? Häng med i den filosofiska matchen här.