Okej, så Gud kanske finns trots allt. Någon som tänkt ut och skapat detta hisnande universum och som fyllt åtminstone en planet med ett överflöd av liv. En kraft, ett intellekt, en person av ett slag vi bara kan ana konturerna av när vi ser resultatet av den kreativitet och skaparglädje som omger oss.
I det här perspektivet kan det inte vara helt främmande att tänka sig ett liv efter detta. Det borde vara rimligt att livet inte bara tar slut. Och om denna Gud verkligen är god? Då måste det väl finnas något som motsvarar åtminstone en del av våra idéer om en ”himmel”. Inte skulle människan skapas till en tänkande, kännande individ – som dessutom sägs vara älskad – bara för att sedan få sin livslåga släckt? Jag vet att det finns de som envisas med att tänka så, på ett utslocknande. Men de flesta gör det inte. Det är något inom oss som protesterar.
Men helvetet då? Kan det finnas en tillvaro av evig pina som straff för att vi inte haft alla rätt på livstentan? Skulle en god Gud kunna vara så obegripligt sträng att han dömer oss till något sådant? Blir han inte därmed ond? Tanken är så stötande att den blir omöjlig. På medeltiden var den kanske okej, men den är det inte idag. Nu är det väl i stort sett bara de mest övertygade fundamentalisterna som fortsätter orda om detta straff för våra synder. Eldsjön som ”brinner av svavel”, maskar som gnager på oss utan uppehåll, och så djävulen som står där med sin grillgaffel och sitt ondskefulla hånleende.
Dags att ta itu med missuppfattningar och nidbilder
Det är lika bra att inse det med en gång: Vi är så impregnerade med bilder (gärna från medeltiden) av helvetet och livet efter detta att vi har svårt att ta till oss det som kanske är Bibelns verkliga budskap. En sjö av eld där de otrogna brinner för evigt och skriker ut sina plågor dag och natt? Nej, det går bara inte! Enda alternativet blir att förkasta alltihop. Gud ska ju vara god, klart han inte kan straffa någon på det viset!
Trons motståndare och hånare tycker väl å sin sida snarast att det ska bli häftigt med party. Djävulen som toastmaster och ett härligt röj. Fria drinkar åt alla. De heliga kan gott sitta där uppe på molnen och plinka på sina harpor!
Känner du igen bilderna? De är inte direkt ovanliga, inte någon av dem. Men kanske missar vi några poänger här. Låt oss försöka göra något åt det…
Gud har rätten på sin sida
Jag tänker att det här är en nödvändig startpunkt: Om Gud finns och har skapat allt, då är det han som både definierar vad som är rätt och fel, gott och ont, och som har rätt att handla därefter med oss. Vad kan vi egentligen säga om det? Och ändå protesterar många mot själva tanken, att Gud skulle ha synpunkter på våra liv och att han skulle kunna straffa oss om vi har levt fel och inte lyssnat till honom.
Kanske är det inte så mycket Guds rätt vi ifrågasätter, som sanningshalten i den där gamla boken med regler som verkar så daterade. När det handlar om brott mot våra samhällslagar vill vi ju inte att förövarna ska gå fria. Lagbrytare ska straffas! Och är det riktigt obehagliga saker det gäller, som bestialiska mord, barnpornografi och övergrepp av olika slag, då brukar det till och med kunna mumlas om dödsstraff. Så, det är inte det att vi saknar rättsmedvetande.
Är det inte till och med så att vi definierar ett gott samhälle bland annat med att det finns ett fungerande rättsväsende? Att brottslingar straffas och skötsamma medborgare kan känna sig trygga. Varför skulle inte detsamma gälla en god Gud och hans rike? Skulle det inte vara extremt osmakligt och orättvist om en diktator med miljontals människors blod på händerna kom undan med att ”slockna ut” efter sin hemska livsgärning, samtidigt som den som ägnat livet åt att osjälviskt hjälpa andra inte fick något för det?
Jag vill påstå att själva vårt rättsmedvetande kräver både en himmel och ett helvete av något slag. Annars kan det inte finnas en god och rättvis Gud. Är du med mig i den tanken? Frågan är då vad som krävs för att hamna här eller där. Men det är något jag tar upp på annan plats, här handlar det först och främst om våra förvrängda bilder.
Himlen
Att Gud inte är en farbror med skägg, och att vi inte blir änglar eller helgon som sitter på moln och spelar harpa, det kan nog de flesta förstå. Det är i bästa fall söta bilder, i värsta fall nidbilder som hånas. Speciellt brukar det vara populärt att framhålla hur tråkigt det är i himlen. Om synd är allt det som är roligt i livet, då kan ju bara det tråkiga återstå, eller hur? Det är kanske inte lika tydligt att också detta är en nidbild, vilket säkert kan bero på att det finns en verklig historisk bakgrund i väckelsefromhetens syndakatalog.
Men vad är himlen då? Bibeln ger oss få ledtrådar. Det som finns är några liknelser och några stora, ganska allmänna löften. Det talas bland annat om en stad med gator av guld. Detta tänker jag är en bild som mest går ut på att förklara hur annorlunda saker värderas i Guds ögon. Guldet vi dödar för, det använder Gud som gatsten och trampar på… Det talas också om en lön men vi får inte veta vad det innebär.
Och så har vi förstås den stora festen! Den som liknas vid en efterlängtad bröllopsfest, för att vi ska kunna ana glädjen och närheten den rymmer. De som tror på Jesus ska få komma in i en så stark och underbar gemenskap med Gud att vi helt enkelt inte har några bättre bilder än äktenskapet – när det är som bäst.
Något Bibeln är väldigt tydlig med är att Gud ska göra allting nytt och att det inte ska finnas något ont mer. Ingen sorg, ingen smärta. Inget som plågar oss på något sätt. Hela den världsordning som blivit så in i grunden korrumperad och trasig, den ska försvinna. Och det som kommer istället blir bättre än något vi kan föreställa oss. Behöver vi egentligen veta mer?
Helvetet
På Wikipedia (2017-09-11) står det bland annat så här i en artikel om helvetet, under rubriken ”Helvetet i konsten”:
”Helvetet, straffen, djävlarna och den yttersta domen har inspirerat oräkneliga konstverk och dikter i den västerländska kulturen. En av de mest utförliga och berömda skildringarna av ett besök i helvetet är Dantes ”Divina Commedia”. Den yttersta domen finns avbildad på mängder av altarskåp och målningar i kyrkor över hela Sverige, och vanligen ser man de dömda eller frikända gå till vänster och höger, de ena för att släpas bort av djävlar, de andra för att tas emot av änglar. Denna föreställning om tillvaron bortom döden har präglat västerlandet ända fram till moderna tider och har lämnat spår som ännu är märkbara, inte minst i reaktionen mot den.”
Spår som ännu är märkbara… Ja, missuppfattningarna och vrångbilderna av helvetet sitter djupt i vår kultur. Och det kan säkert vara så att mycket av det avståndstagande från kristen tro som finns hos många av oss, grundar sig i just dessa bilder. Vi tycker de är så stötande eller direkt löjliga att vi slänger hela budskapet.
Problemet är att bilderna inte är hämtade helt ur luften. Jesus berättar mycket riktigt om hur det kommer att ske en uppdelning mellan dem som gjort som han sagt och dem som inte gjort det. (Matteusevangeliet 25:31-46) Och destinationerna som anges är evigt liv respektive evigt straff. Det står också i Uppenbarelseboken, Bibelns beskrivning av världshistoriens sista crescendo, om en sjö som brinner av eld och svavel. Den är visserligen iordningställd för att straffa (!) Satan och hans änglar, men även de människor som följt honom kommer att få sin del där. (Nej, Satan är alltså vare sig toastmaster eller tortyrmästare i helvetet. Det är i stället först och främst han själv som ska straffas där, för det obeskrivligt onda han gjort mot människorna och hela Guds skapelse.)
Frågan är hur vi ska förstå detta. Bibeln är full av symboler och det är rimligt att ”eldsjön” är en av dem. Men att det bör finnas något som blir konsekvensen av våra val i det här livet, det har jag redan konstaterat. Inte bara för att Bibeln säger det, utan för att det stämmer med vårt rättsmedvetande och med allt förnuftigt tänkande. Kanske bör vi snarare tänka oss det hela som ett utanförskap än som en bestraffning om vi ska få ihop bilden av en god, allsmäktig Gud och människor med verkligt fri vilja?
Hamna utanför
Bibeln säger att allt det vi uppfattar som gott i livet kommer från Gud. Det är precis tvärtemot nidbilden att allt det roliga skulle vara synd och leda till helvetet. Sådant som glädje, kärlek, värme, ljus, skratt, gemenskap, tröst. Och förmågan att uppskatta musik, konst, färger, god mat och dryck och vacker natur. Eller för den delen vrålande bilmotorer, fartens tjusning och sexuell njutning.
Allt detta skulle alltså komma från Gud, och i någon mån omger det oss alla. Det står i Bibeln att: ”Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matteusevangeliet 5:45) Betydelsen är solklar: Så länge vi lever här på jorden, får vi alla del av det som kommer från Gud! Även de som inte ens tror på honom. Att gåvorna sedan inte fördelas rättvist, och att några av dem kan ge bitter eftersmak, beror på andra saker som har med världens trasighet att göra – och därmed ytterst oss själva.
Detta ger en del möjliga konsekvenser för hur vi tänker oss tillvaron efter döden. Konsekvenser som kan vara ganska skrämmande om vi tror på dem. Om allt det goda kommer från Gud, då finns ju nämligen inget av detta i en tillvaro där Gud inte öser ut det. På jorden lever vi tillsammans, ”onda och goda”, och vi får alltså alla del av Guds goda gåvor. Men livet är inte smärtfritt, det är tvärtom fyllt av lidande och svårigheter. Så är det inte tänkt att det ska vara sedan. Himlen ska ju vara en tillvaro utan allt detta lidande, och då måste det onda hållas utanför. Och det är här jag tänker mig att den springande punkten finns: Gud kommer inte att fortsätta ösa ut sitt goda över alla, utan det kommer att stanna i det som kallas himlen – eller den nyskapade världen. Vad blir då kvar för dem som väljer att vara utanför? För dem som inte ”hittar hem”? Prova att dra bort det jag räknade upp ovan, plus allt annat roligt och gott som du kan tänka dig, så har du kanske helvetet där.
Inkrökt i sig själv
Somliga menar att vi börjar vår ”helvetesvandring” redan här i det jordiska, och att det som händer efter döden bara blir en naturlig fortsättning på den. Om vi lever livet enbart med vårt eget bästa i centrum, kommer vi att bli mer och mer inkrökta i oss själva. Vi skyller misslyckanden på andra, eller på våra omständigheter, gör allt för vår egen njutnings skull och blir därigenom alltmer ensamma. Till slut tappar vi förmågan att lyssna både till Gud och till omvärlden, och inkrökningsprocessen är fullbordad. Ensam och bitter i evighet, utan förmåga eller ens vilja att komma ur det tillståndet, det kanske också kan vara en bild på helvetet.
Finns det fler möjliga tolkningar?
Bibeln är tydlig med att det kommer en dom efter det här livet. Gud är rättvis, och var och en av oss kommer att ställas till svars för vad vi har gjort – och inte gjort. Men påföljden, att bli ”kastad i eldsjön”, kanske ändå inte måste innebära en evig plåga? Att det är något evigt framgår klart, men somliga menar att det inte ska förstås som en evig, medveten plåga, utan som att livet verkligen tar slut. Den som kastas i eldsjön dör, utplånas, försvinner, och någon andra uppståndelse finns inte efter det. Därmed är påföljden evig.
Kanske är detta en mer rimlig tolkning, och en som lättare går att få ihop med bilden av Gud som både rättvis och god? I skrivande stund är detta något jag ännu funderar på.
En slutsats
Oavsett hur vi väljer att förstå orden i Bibeln, där det talas om uppdelning och evigt straff, blir det ju rätt tydligt att vi har allt att vinna på att leva livet så som Gud tänkt. Helvetet kanske inte bokstavligen är en sjö av eld, men att gå miste om allt det goda som kommer från Skaparen och som han i sin kärlek tänkt för oss, och att hamna i ett evigt utanför – vare sig det innebär en medveten plåga eller ”bara” att vi suddas ut – det tycker i alla fall inte jag verkar särskilt tilltalande. Om jag kan få en chans att fortsätta leva, omgiven och uppfylld av kärlek och allt gott, då tar jag den!
I Tre steg till Gud kan du läsa mer, och framför allt se mer konkret hur Bibeln beskriver vår situation och berättar om hur vi kan komma framåt – och hitta hem.