Det finns förvisso ett och annat i den kristna läran som kan vara svårt att greppa, speciellt för dig som inte är uppväxt med de bibliska berättelserna. I den här ”snabbkursen” summerar jag vad allting handlar om, så som vi kan förstå det utifrån Bibeln. Jag argumenterar inte för någonting här utan berättar bara vad kristna (i stort sett) är överens om i sin tro. Funderar du över sanningshalten i Bibeln och olika sätt att tolka texterna, hittar du allt sådant i Är Bibeln speciell? och de inlägg som är länkade där.
Den kristna världsbilden
Världen och allt liv som finns i den har inte blivit till av en slump. Nej, allt är uttänkt och skapat av en intelligent och kreativ kraft långt bortom vår förmåga att fatta. Vi kallar denna kraft Gud, och vi förstår att det är en person därigenom att han (se fotnoten om kön) själv på olika sätt har gjort sig känd för oss. Han umgicks öppet med de första människorna, och han har sedan dess inspirerat författarna till Bibelns texter och också visat sig och påverkat olika skeenden genom historiens gång.
Gud finns på något sätt överallt, men han är inte en del av skapelsen. Vi finner inte Gud inom oss själva eller genom att söka harmoni med naturen, utan Gud finns i en andlig dimension som vi bara kan föreställa oss utifrån vad han själv valt att avslöja om den. När vi säger att Gud är i ”himlen” så har detta inget med vare sig jordens atmosfär eller rymden att göra.
Hur skapade Gud? Och varför?
Exakt hur det gick till när universum skapades och livet blev till är inte alla överens om. Det gäller forskare i allmänhet, och kristna är inte annorlunda på den punkten. Bibeln kan läsas både bokstavligt och symboliskt, inte minst då det gäller skapelseberättelsen, och det går att bekräfta olika synsätt med mer eller mindre vetenskapliga observationer.
Klart är i alla fall att Gud skapade allt för människans skull. Vi har en särställning i universum! Och hela anledningen, så långt vi kan förstå, är att Gud ville ha barn att slösa sin kärlek på. Det står i Bibeln att ”Gud är kärlek” (1 Johannesbrevet 4:8), och denna kärlek sökte alltså ett objekt. Någon som var lik Gud själv men ändå inte helt och fullt som han. Så skapade han människan, till sin avbild. Han gav oss av sina egna egenskaper – förmågan att själva älska, att skapa och att föra livet vidare. Och allt var gott, och hela himlen jublade över detta fantastiska som hade blivit till.
Änglarna
Att i olika sammanhang tala om änglar är inte särskilt kontroversiellt ens i Sverige. Många tror på änglar och säger sig till och med ha mött dem i olika sammanhang, även utan att de har någon tro på Gud.
Men änglarna är skapade av Gud! Bibeln berättar inte mycket om dem, men det framgår klart att liksom Gud skapat jorden att bebos av människor, har han också skapat en himmelsk värld och något som närmast liknar en armé av andar till tjänst – änglar. Dessa har ingen egen status, deras enda syfte och mål är att tjäna Gud. Men i den tjänsten ingår att han sänder ut dem till att på olika sätt hjälpa människorna. Därför är det inte konstigt om vi ibland träffar på dem. Det är dock inte säkert att det alltid är goda änglar…
Något gick snett (”synden” gör entré)
Vi får inte veta exakt vad som hände, men det går att tolka Bibeln som att en av de främsta änglarna, Lucifer, drabbades av högmod över sin egen storhet och gjorde uppror mot Gud. Därmed blev han Satan – ett hebreiskt ord som helt enkelt betyder motståndare eller åklagare. Han drog i fallet med sig en tredjedel av änglarna, vilka då blev vad vi kallar onda andar eller demoner.
På jorden var det som Gud skapat ännu helt oförstört. Naturen var i balans och människan kunde umgås med Gud precis som det var tänkt. Öppet, ansikte mot ansikte, i kärlek och förtrolighet. Men upproret spreds även hit, vilket innebar en katastrof med följder för all framtid. Detta brukar kallas syndafallet, och det beskrivs i Bibeln som att de första människorna – ivrigt påhejade av Satan, som vid tillfället uppträdde i skepnad av en talande orm – trotsade Guds förbud att äta frukten av ett visst träd. I och med det fick ondskan tillträde till Guds goda skapelse och kunde på olika sätt förstöra och pervertera den.
Detta är alltså den mytologiska berättelsen om syndafallet. Kanske beskriver den ordagrant vad som hände, kanske inte. Det viktiga är att vi får veta vad som ligger bakom allt det onda vi ser omkring oss idag. Sjukdomar, konflikter, våld, död och miljöförstöring – inget av detta är naturligt och ursprungligt utan resultat av en allvarlig skada på skapelsen. Gud ville det inte men det blev konsekvensen av fallet.
Vad är synd?
Ordet synd har misshandlats och missförståtts så mycket under lång tid att väl knappast någon vet vad det betyder längre. Det används många gånger ironiskt, och det tolkas kanske oftare positivt än negativt. Är något syndigt gott så är det verkligen gott…
Men synd i den ursprungliga, bibliska betydelsen är varken något roligt eller löjligt. Det handlar först och främst om ett tillstånd av upproriskhet mot Gud, där vi själva vill styra våra liv och avgöra vad som är rätt och fel. Ett ifrågasättande av Guds trovärdighet och hans rätt att styra över sin skapelse. (Finns han ens?)
Synden beskrivs nästan som ett eget väsen, som klibbar fast vid oss och snärjer oss. Och den gör oss alltså till rebeller och främlingar som varken kan eller vill umgås med Gud på det sätt vi blev skapade för. Därmed är vi innerst inne aldrig riktigt lyckliga och tillfredsställda, hur vi än kämpar för att bli det. Och vi känner oss – om vi tillhör dem som känner efter – vilsna i en främmande och många gånger hotfull tillvaro.
Så här har vi vant oss vid att livet är, ett ständigt jagande efter lycka. Men det var alltså inte så det var tänkt.
Alla är drabbade – och under dom
Kristendomen beskylls ibland för att stå för en mörk människosyn, när den påstår att alla är delaktiga i det ursprungliga upproret mot Gud och därmed förstörda i sitt inre. Dessutom talar Bibeln om att detta uppror medför skuld genom att vi bryter mot Guds bud. Inför den som skapat oss och därmed har den verkliga rätten att avgöra vad som är rätt och fel, är vi alltså skyldiga – precis som inför en jordisk domstol när vi brutit mot lagen.
Det kan onekligen låta hårt, detta att vi alla skulle bära på något så ont i vårt inre att vi förtjänar Guds dom. Men om vi är helt ärliga – och med lite självkännedom – är beskrivningen kanske inte så fel ändå. För även om det finns många goda, hederliga människor i världen (och det gör det ju), är det tydligt att vi alla har kapacitet att göra det onda om vi bara blir tillräckligt pressade eller frestade. Detta brukar komma fram när psykologer och andra försöker förklara hur till exempel tidigare goda grannar plötsligt kan börja slakta varandra. Det verkar faktiskt finnas ett mörker längst in i oss. Och räcker det inte egentligen med en liten, elak tanke för att visa att den onda kapaciteten finns där? Vem har inte någon gång tänkt en sådan?
Bruten gemenskap – men Gud hade en plan!
När nu människans inre blivit mörkt på grund av synden, kunde Gud inte längre vara så nära som han önskade. Gud är helig! Vad det innebär kan vara svårt att greppa, men om vi tänker oss kraften som gett upphov till hela universum, och ett ljus som strålar ut i proportion till det, kan vi ana att vi helt enkelt inte skulle klara av att komma nära Gud. Vilket mörker kan överleva i ett riktigt starkt ljus? Det utplånas helt enkelt.
Men så här ville inte Gud ha det! Domen över människan är inget han önskar, den är bara en konsekvens av hans absoluta rättfärdighet. Därför utarbetade han en plan. Han visste att vi själva aldrig skulle klara av att göra oss kvitt detta mörker och bli sådana som vi en gång varit. Inte med några religiösa övningar, reningsceremonier eller offer. Aldrig någonsin! Det enda som skulle fungera var om någon helt felfri människa ville ta på sig den skuld som synden orsakat och gå i döden med den, som ställföreträdare för mänskligheten. Men var fanns en perfekt människa? Ingenstans, alla var ju påverkade av synden.
Då gjorde Gud något som kan vara väldigt svårt att förstå men som är grunden för hela den kristna tron. Han blev själv en av oss, lät sig födas som människa för att visa oss på den rätta vägen och för att bli det perfekta skuldoffer som krävdes. Det som saknades gav han oss själv. Det som krävdes för att laga den trasiga skapelsen tog han själv hand om.
Detta är den stora skillnaden mellan kristen tro och all annan religion. Det handlar i grunden inte om vad vi ska göra för att bli frälsta, det handlar om vad Gud redan har gjort.
Jesus
Och människan som föddes, av en vanlig kvinna, för att växa upp och dela våra tuffa villkor och till slut ge sitt liv för oss – det var Jesus Kristus. Den Jesus som fortfarande både troende och mindre troende kristna brukar fira julen till minne av. Inte för att han föddes just vid den tiden på året, men för att han föddes, en natt för drygt 2000 år sedan i ett enkelt stall i en by utanför Israels huvudstad Jerusalem.
Jesus liv blev inte långt, ungefär 33 år, men det han gjorde var det viktigaste i hela människans historia. Under sina sista tre år vandrade han omkring och predikade. Berättade vad tron på Gud egentligen handlar om. Och överallt gjorde han under. Han befriade människor som var själsligt bundna på olika sätt, och han botade alla slags sjukdomar och svagheter. Ibland gjorde han det genom att lägga händerna på de sjuka, ibland genom att bara säga några få ord. Vid flera tillfällen väckte han till och med upp döda. Det gjorde han för att bevisa makten bakom sina ord när han sa om sig själv: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör…” (Johannesevangeliet 11:25)
Men det Jesus sa och gjorde retade upp judarnas religiösa ledare. De kunde inte förstå vem han var, och de såg bara hur han hotade deras omsorgsfullt uppbyggda system av lagar och regler. Till slut fick de honom dömd till döden. En hemsk död upphängd på en träpåle (traditionellt uppfattad som ett kors), med grova spikar genom händer och fötter. Det såg ut som ett totalt nederlag. Men det som hände var helt i enlighet med Guds plan! Det var detta han hade kommit för, det var nu han skulle befria människan från det mörker hon drabbats av och öppna vägen tillbaka till Gud. Den Gud som skapat oss och som alltid älskat och längtat efter oss. Det var nu han skulle bli vår Frälsare, den som räddar oss från den slutgiltiga döden.
Jesus begravdes i all hast, kort efter att han dött. Och hans förtvivlade lärjungar gömde sig, rädda att drabbas av samma öde som sin Mästare. Men det var inte slut där – två dagar senare stod graven tom, döden kunde inte behålla Guds Son! Han uppstod, precis som han hade sagt innan men som ingen då kunnat förstå. Ett par av de kvinnor som följt honom, och som gått ut till graven för att i efterhand sköta om kroppen så som man brukade göra inför en begravning, blev de första missionärerna när Jesus visade sig för dem och uppmanade dem att berätta för hans lärjungar att han var tillbaka i livet igen. Detta som sedan i alla tider varit kyrkans stora glädjebudskap på påskdagen.
Gud, Guds Son och den absoluta kärnan i kristen tro
Men vänta lite nu… Guds Son? Hur hänger detta ihop, var det inte Gud själv som kom till oss? Ja, detta är inte helt lätt att förstå. Faktum är att det är en av de frågor som diskuterats mest i hela kristendomens historia. Den förklaring som hängt med åtminstone sedan 300-talet säger att Gud är EN, där är Bibeln väldigt tydlig. Men denna enda Gud är på samma gång tre personer: Fadern, Sonen och den helige Ande. Tre personer så totalt eniga att Jesus kan säga: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” (Johannesevangeliet 14:9).
De som inte håller med om denna synen på Gud, menar att det inte handlar om tre distinkta personer utan om att Gud bara uppenbarar sig för oss i tre olika skepnader.
Själv låter jag detta vara ett mysterium. Det är rimligt att vårt mänskliga förnuft inte kan förstå Gud, och tanken att en enda odelbar Gud samtidigt skulle kunna vara tre personer är knappast konstigare än allt vad den moderna fysiken lär oss om naturen. Som att ljus både är en vågrörelse och en ström av partiklar, och att en elektron samtidigt kan befinna sig på flera olika ställen. Allt detta borde vara omöjligt, ändå ser vi det vetenskapligt vara så.
Oavsett hur vi nu definierar Guds personer, menar vi att det var Gud/Sonen som blev människan Jesus, Gud/Fadern var kvar i himlen och Gud/Anden var den som verkade alla under och tecken genom Jesus.
Efter uppståndelsen från döden återvände så Sonen till himlen. Men han är fortfarande med oss genom Anden, som han ger som gåva till alla som tror. Vi ser honom inte, men vi ser det han gör när han lyfter upp och befriar människor som är nertyngda på olika sätt. Och när han även nu gör under och tecken som bara inte går att förklara på något annat sätt än att de är just under.
Den kristna tron handlar om Jesus. Inte bara att tro på att han finns och vem han är, men att tro på det han har gjort, tro på att det är genom hans död på korset och hans uppståndelse som vi blir fria från mörker och skuld och får nytt liv. Här på jorden så länge det nu varar, och sedan i evighet tillsammans med honom i den nya värld som han ska låta oss komma till. En värld utan något ont och förvrängt.
Låter det vansinnigt att tron på detta skulle kunna förändra livet? Det var just så Gud ville ha det! Hans frälsningsplan skulle inte vara en 30-poängskurs på högskolan, eller något man kunde fundera ut och förstå sig på om man var smart nog. Frälsningen skulle komma till oss genom tro på något helt otroligt! Så här står det i Bibeln om det:
”Ordet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. Det står ju skrivet: ’Jag ska göra slut på de visas visdom och förkasta de förståndigas förstånd.’ Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens debattörer? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? När världen inte genom sin visdom lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap vi förkunnar frälsa dem som tror.” (1 Korintierbrevet 1:18-21)
Fotnot om Gud och kön:
Jag använder genomgående ordet ”han” om Gud, i enlighet med bibeltexten, traditionen och min egen vana. Somliga kan ha problem med detta, men för mig är det inget jag vill göra stor sak av. Jesus var uppenbarligen man, och han talade om Gud som vår Fader. Kanske är detta inte enbart ett uttryck för att Bibeln skrivits i ett patriarkaliskt sammanhang? Jag tänker att det kan finnas en djupare mening här.
Hur som helst är Gud inte man eller kvinna. Gud är ande och kön är något som är förbehållet människan. Ordet Fader, eller Far, ska nog mot den bakgrunden mer tolkas som en funktion än som definition av Guds kön.