En ond Gud som lustmördar och plågar, och kristna som utgör världens avskum. Eller en alltigenom god Skapare som älskar oss, befriar oss från det onda och lockar till goda gärningar. Båda bilderna finns, och de tycks gå att motivera utifrån samma bok – Bibeln. Men hur är det möjligt? Vi ska se om det går att hitta någon vettig förklaring.
Om vi frågar en ateist brukar svaret bli ungefär det att religion i allmänhet, och kanske kristendom i synnerhet, är något ont, och om vi bara kan radera ut all sådan vidskeplig tro kommer livet på jorden att bli mycket fredligare och bättre. Att somliga människor ändå kan göra goda saker i religionens namn beror bara på att vi i oss själva har den förmågan, liksom vi har förmågan att göra ont. Sedan kan filosoferna i oändlighet diskutera vad som egentligen är gott och ont…
Rent historiskt kan det också finnas anledning att ha denna mörka syn även på kristen tro. Kättarprocesser och övergrepp av olika slag talar tyvärr sitt tydliga språk. Men frågan är ändå om ateistens förklaring är relevant eller om det finns något som stämmer bättre med verkligheten. Jag menar att det gör det! Och jag grundar det i vad som är unikt med den kristna tron – att den inte är en religion som alla andra, som enbart kräver lydnad för olika bud, utan att det handlar om en livsförvandlande gemenskap med Gud själv.
Därmed vill jag ge dig följande förklaringar till att kyrkan ser ut att ha två ansikten:
1. Kristna som inte är kristna
Under de första ca 300 åren efter Kristus var det man kallar ”urkyrkan” en förföljd grupp i det romerska imperiet. De som blev kristna var övertygade efterföljare till Jesus. De trodde, och de gav sina liv för det de trodde på. Ibland bokstavligen, när de utsattes för mer eller mindre organiserat våld, men oftast genom att helt enkelt ge av sina ägodelar och sin tid och kraft för att hjälpa medmänniskor i nöd – så som de uppfattade Jesus undervisning. Och de var i allmänhet omtyckta och respekterade bland vanligt folk. Visst fanns det problem även då. Och visst stred man ibland i lärofrågor, inte minst när den så kallade gnosticismen började ta sig in bland de kristna. Men den ondska som visat sig senare i historien fanns inte.
Den stora förändringen kom i slutet av 300-talet, när kristendomen plötsligt blev statsreligion i Romerska riket. I och med detta upphörde förstås förföljelsen av de kristna, men somliga menar att godkännandet i sig var ett betydligt värre slag för kyrkan än vad förföljelsen någonsin hade varit. Nu började nämligen folk ansluta sig till församlingarna av andra orsaker än att de kommit till verklig tro på Jesus som Frälsare. Man ville snarare vara med därför att kristendomen påbjudits från kejsaren som den rätta religionen. Dessutom hade nu kejsaren inflytande över hur kyrkan skulle styras. Kyrkan blev en bricka i det politiska spelet, och den struktur som redan byggts upp genom biskopar och påvar kunde utnyttjas för helt andra syften än de ursprungliga, som varit att försvara tron mot angrepp från villoläror.
I och med detta började den kristna läran spridas på ett helt annat sätt än dittills, genom personlig övertygelse och omvändelse. Mission blev till ”kristnande”, där hela folk många gånger tvångsdöptes efter att ledarskiktet i samhället antingen underkuvats eller genom förhandling gått med på att bli kristna. Naturligtvis innebar detta att kyrkan blev ännu mer fylld av människor som bara lydde ett yttre regelverk och inte egentligen brydde sig om Jesus undervisning – om att vända sig bort från det onda och utöva kärlek, barmhärtighet och försoning.
Men samtidigt som kyrkan växt genom detta kristnande, som inte varit något annat än övergrepp på människors integritet, har den ursprungliga missionen fortsatt att beröra med goda gärningar och goda argument. Och så finns då genom historien dessa två parallella spår, ända till våra dagar. Ett där övertygade kristna drivna av Guds kärlek verkar för att sprida den livsförvandlande tron på Jesus som Frälsare, och ett där kristendomen mest är ett yttre regelverk och där drivkraften snarare är en önskan att tillfredsställa sina personliga begär. Ofta då begäret efter makt och pengar.
Och på många håll blandas människor från dessa båda ytterligheter i samma kyrkor och samfund, vilket ibland kan göra det väldigt svårt att se vad som är vad. Inte minst då det finns ännu en anledning till att det sker mycket som inte är bra i kristna sammanhang…
2. Kristna som inte är färdiga
Jesus hade problem med sina lärjungar! Det är ganska anmärkningsvärt, för man kunde ju tro att de människor som följde honom där och då och både hörde hans ord och såg de under han utförde, skulle förstå bättre än de gjorde och uppföra sig vettigare. Särskilt som det handlade om personer han själv handplockat.
Men istället framstår dessa lärjungar som trögfattade, själviska, rädda och ibland direkt farliga för sin omgivning. Jesus får gång på gång tillrättavisa dem, och vid minst ett tillfälle suckar han djupt och undrar hur länge han ska behöva stå ut med dem.
Ändå fortsätter han tålmodigt att undervisa och tro på sina lärjungar. För han älskar dem, och han vet hurdana de kommer att bli en dag: frimodiga, fyllda av kraft och Guds kärlek. Starka pelare i den kyrka han grundar på jorden, och orädda missionärer i en fientlig värld. Alla utom Judas, han som blev en förrädare.
Men ändå var det aldrig fråga om perfektion. Det gnisslade i lärjungaskaran även efteråt. Hela tiden. Och det har gnisslat bland kristna, hur övertygade och överlåtna de än varit, i alla tider. För av någon anledning gör Gud inte sina efterföljare perfekta med en gång. Att komma till tro kallar Jesus att ”födas på nytt”, och precis som ett litet barn växer och utvecklas med tiden är det också med varje kristen. Själva omvändelsen kan bli dramatisk, och det kan kännas som om man verkligen blir hel och färdig med en gång, men så är det inte.
Och så länge en kristen inte är färdig kommer han att fortsätta göra fel ibland. Han kommer att stöta sig med sina medmänniskor, trampa på tår, ljuga för att i olika situationer rädda sitt skinn, vara feg, vara dömande och trycka ner andra. Och han kommer att falla för frestelser, varav en del får svåra konsekvenser både för honom själv och andra.
Men han kommer också att vara modig, i olika sammanhang ge mer än han egentligen har råd med, lägga sin egen bekvämlighet åt sidan för andras behov, ibland riskera livet för det högre värde han tror på. Och han kommer att tala sanning och kämpa för det goda där ingen annan gör det.
Om allt är som det ska, tar det senare över mer och mer, i takt med att Gud får beröra område efter område i det inre universum som är en människas själ. Men riktigt färdigt blir det aldrig. Därför kan även den äldsta och klokaste bland kristna fortfarande göra fel så att människor runt omkring far illa. Det är ett sorgligt faktum, och man kunde önska att det vore annorlunda. Om inte annat skulle det vara lättare att ge argument för kristen tro om alla som blev kristna också i ett ögonblick förvandlades till underbara medmänniskor.
Men så är det alltså inte. Och den bästa förklaring vi har till det är nog att Gud en gång för alla har gett människan den kanske dyrbaraste, mest unika och mest svårhanterliga av alla gåvor: en fri vilja. Det betyder att all den förändring Gud vill åstadkomma måste han genomföra i samarbete med oss. Och hur villiga är vi att förändras? Att sluta se till vårt eget bästa i första hand, våga lita på att Gud tar hand om oss och låta hans kärlek verka genom oss? Det är där knuten sitter!
Och hur var det då med Bibeln, kan den verkligen läsas så totalt olika att dessa två bilder av den kristna kyrkan blir möjliga? Det är en fråga som kräver mer än en kort text som svar. Du hittar allt om Bibeln här: Är Bibeln speciell?