I Hur läser vi egentligen? konstaterar jag att det ofta skiljer sig från person till person hur vi förstår Bibelns texter, beroende på en rad faktorer. Man brukar säga att vi läser med olika glasögon. Ofta är vi omedvetna om detta själva, något som lätt kan ge upphov till onödiga konflikter.
Finns det då något par glasögon som kan sägas vara det rätta? Ja, det bör väl vara det par som författaren av en text använde. Alltså, den förståelse som kommer så nära den ursprungliga betydelsen som möjligt. Men hur vet vi när vi kommit dit? Är det inte just det många av bråken och diskussionerna handlar om?
Jesus-glasögonen
Den som kommer till tro på Jesus brukar förr eller senare upptäcka att något märkligt händer med Bibeln. Eller rättare sagt med förståelsen av den. Plötsligt handlar dessa gamla texter inte längre enbart om historiska skeenden utan om livet här och nu! Det är som om det framträder en dimension till, och det som förut var platt och intetsägande får djup, blir tredimensionellt och levande. Och överallt i texterna finner vi Jesus själv!
Bibelns egna liknelser om det här fenomenet handlar inte om glasögon, av förklarliga skäl. Men den beskriver det som att få sina ögon öppnade eller som att en slöja för ansiktet tas bort. En berättelse i Lukasevangeliet förklarar detta:
Två lärjungar är på vandring, bedrövade efter att ha sett Jesus bli korsfäst. Plötsligt får de sällskap av Jesus själv, men de känner inte igen honom. Efter en stunds samtal om allt som hänt säger Jesus: ”Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?” Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” (Lukasevangeliet 24:25-27)
Det Jesus gjorde var alltså att gå igenom vad som nu är Gamla testamentet i Bibeln, och han öppnade dessa skrifter så att de förstod. De fick på sig de rätta glasögonen… Och vad var det då Jesus sa? Att allt handlar om honom! Att bakom alla svårbegripliga och ibland hemska berättelser, och bakom lagarna om offer och de levnadsregler vi kan ha så svårt för, finns en annan berättelse. En som handlar om att Gud själv sträcker sig ut mot oss för att öppna vägen till den gemenskap som en gång i tiden gått förlorad.
Men det ser inte ut att stå något om Jesus i Moseböckerna. Ingenstans! På andra ställen i Gamla testamentet finns löften om en kommande Frälsare från Gud. De kan ganska enkelt tolkas som att de handlar om Jesus. Men inte ens där är det entydigt, och i övrigt är budskapet väl dolt.
Suddigt och dubbelt… Kanske är det som med 3D-TV, man måste använda glasögonen som hör till för att bilden ska bli tydlig och djupet framträda…
Berättar Gud sagor för oss?
Hur är det då med den historiska sanningshalten i Bibeln? Berättelsernas ytliga händelser och personernas faktiska existens, betyder det något? Jag skulle säga att det inte gör det. Inte när vi kommit fram till att vi tror. På vägen dit kan det förstås vara helt avgörande om allt har hänt precis som det står, eftersom det påverkar hur vi hanterar påståendet att Bibeln är Guds ord. Men när vi väl hittat dit spelar det mindre roll på vilket sätt Bibeln är Guds ord. Om Gud talar genom historiska skeenden eller i liknelser och påhittade historier med en sensmoral. När Jesus själv undervisade i liknelser, varför skulle inte Gud ha kunnat göra det tidigare också?
Alltså är det mindre viktigt vad som egentligen händer i en text. Det viktiga är vad som händer iläsaren. Frågan en troende ställer är inte: ”Är detta sant?” utan snarare: ”Vad vill Gud säga mig genom detta?”
Slutsatser
Om det alltså är Jesus som ger oss det rätta seendet så att vi kan förstå Bibelns budskap, då innebär det med nödvändighet att bara den kan uttyda Bibeln rätt som läser med Jesus som tolk. Guds ord kan bara läsas tillsammans med Gud! Det är inte säkert att allt blir rätt ändå, Gud tycks föredra att bara ge var och en små bitar av sanningen, men de stora hemligheterna kan vi åtminstone tillsammans hitta fram till.
Bibeln är dock inte någon låst kodbok, enbart till för de invigda. Inte helt och hållet. På ett ställe står det om Gud att han: ”…vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.” (Första Timoteusbrevet 2:4) Om detta är Guds vilja, då lämnar han självklart såpass tydliga spår att den som söker också kan finna. Själva naturen vittnar på sitt sätt om Guds skaparverk, och genom Bibelns ord kan vi hitta vägen till Gud – i skapelseberättelsen för den som vill gräva lite, och i evangeliernas berättelser om Jesus. Men längre än så kommer vi alltså inte i förståelse, inte utan att den person som Bibeln handlar om själv visar oss resten.
Vad är då Bibeln? Är den Guds ord? I en het debatt blir det ofta så att åsikterna kastas fram och tillbaka. Men vem kan avgöra frågan? Vetenskapen kommer inte åt svaret eftersom den bara kan se det översta lagret, där alla stenar finns som man slår tårna i. Kanske är det så att vi måste våga börja läsa själva – och inte då för att hitta bevis på vad Bibeln inte är utan med öppet sinne. Och kanske rent av med en tyst bön.
För mig är det helt klart att Bibeln inte i första hand är en samling historiska skrifter. Jag läser den inte så, även om jag inte heller ifrågasätter den historiska korrektheten. Det viktiga är den större berättelsen, den som handlar om Guds ständiga bekymmer med människan och hans okuvliga kärlek och envisa ansträngningar för att vinna tillbaka hennes tillit. Jag läser en bok som berättar om mänsklig svaghet och om Guds trofasthet – en Gud som genomför sina goda planer trots allt vårt krånglande.
Det berättas om de gamla patriarkernas misslyckanden, lögner och rävspel, om domaren Simsons struliga kärleksliv, om kung Davids äktenskapsbrott och anstiftan till mord, om allmän laglöshet i Israel – men ingenting kunde få Gud att sluta älska och ställa in sin frälsningsplan. Jesus, befriaren, kom som planerat, och i en snar framtid kommer allt att ställas till rätta igen. Allt vi haft sönder som barn i en porslinsaffär.
Och i väntan på den dagen läser jag i både Gamla och Nya testamentet: Ord som ger hopp när allt känns hopplöst, ord till tröst när allt går mig emot, ord som ger kraft när jag är svag och ord som ger klarhet när jag är förvirrad och inte förstår mitt liv. Men framför allt upplever jag (inte alltid men ofta) det som det hela går ut på, gemenskap med Gud, genom den person som faktiskt fått namnet ”Guds Ord”:
”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det […]
Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ’Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.’ Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.”
Verser från inledningen av Johannesevangeliet – ett bra ställe att börja sin bibelläsning på.