När jag vaknade hade det just börjat ljusna. Jag låg kvar en stund och lyssnade till de spridda snarkningarna omkring mig, där vännerna fortfarande sov på luftmadrasser och liggunderlag. En väckarklocka som någon haft med sig tickade genomträngande, men jag kunde inte se urtavlan. Jag blundade och försökte somna om, men trots att jag kände mig matt efter den alltför korta natten gick det inte. Jag var klarvaken.
Ute på förstukvisten försvann snart alla rester av morgontröttheten. Luften var lite kylig och jag huttrade till när jag försiktigt stängde dörren efter mig. Mellan granarna vid sjön, knappt femtio meter bort, trängde de första solstrålarna fram och fick det daggvåta gräset att glittra nästan som av frost. Men det var bara augusti och vi hade fortfarande sommarlov.
Jag satte mig på en av de mossklädda stenar som fått vara kvar då stugtomten erövrats från skogen. Några stora, blöta blåbär höll sig förtvivlat fast i riset vid mina fötter. När jag försökte plocka dem föll de flesta till marken. Jag lät dem vara och såg ut över sjön istället. Vattnet var alldeles stilla. Bara ett enstaka vak, när någon insekt försvann ner i en abborrmage, fick ytan att krusas. Det var som om hela skapelsen denna morgon slappnade av. Som om inte bara änglarna utan även träden, gräset, vattnet och till och med stenarna gladde sig över min befrielse.
Det hade varit en hård kamp kvällen innan. Bibelstudiet var intressant och jag hade lyssnat uppmärksamt, men ändå med en viss – som jag trodde då – nykter skepsis. Vi satt hopträngda i ett litet rum på övervåningen i det gamla träkapellet, säkert närmare trettio ungdomar från hela landet. Det var trångt och varmt under det låga snedtaket, där vi satt på knarriga pinnstolar längs väggarna. Så hade pastorn, en tunnhårig man i övre medelåldern med de tjockaste glasögon jag sett, frågat om någon av oss ville ta emot det nya liv som Jesus erbjöd.
Det var då den började, den inre kampen. Jag var helt oförberedd när min kropp började darra och hjärtat tycktes skena okontrollerat. Jag kunde se Guds utsträckta hand, jag kände kärleken i hans blick. Beslutet borde ha varit lätt. Men samtidigt var det som om någonting försökte hålla mig tillbaka, något som haft makten mycket länge och som inte tänkte släppa den frivilligt. Jag kunde nästan höra det vanvettiga protestskriet när jag kämpade för att räcka upp min hand…
En skogsduvas mjuka rop återförde mig till nuet. Jag såg bort mot den täta, mörka granskogen på andra sidan stugan. Någon fågel kunde jag inte upptäcka, men så klar skogens grönska var! Så skarp! Det var som om jag förut levt ständigt insvept i dimma och först nu, efter avgörandet kvällen innan, blivit fri att se världen i all dess skönhet.
Det ilade till i mig av ren glädje. Inte ett spår kvar av allt det mörka och tunga som plågat mig så länge! Jag blundade och log brett för mig själv, och medan de övriga i huset så småningom började vakna, satt jag alldeles stilla på min sten och lät mig uppfyllas av den totala frid som blivit min.
